Andra gången jag red London efter provridningen så red jag på banan, jag tyckte det kändes superbra och började sen skritta av honom ute. Jag skrittade ut och kom fram till en äng som ligger väldigt nära stallet (tar ca 3 minuter att rida dit, alltså hann vi inte så långt), där han tvärstannar och vägrar gå fram. Jag är/var så van vid att Xento alltid blir superpigg på ängar så självklart spände jag mig omedvetet, vilket gjorde att London även blev spänd och kände av det från mig. Jag var verkligen inte rädd, osäker eller på något sätt tveksam, utan det enda jag gjorde var att spänna mig. London började studsa, stegra, försöka smita iväg och till slut kom jag ifrån ängen, lugnade ner mig och även London gjorde det. Efter den ''uteritten'' som skulle bli avskrittning på långa tyglar så har jag endast skrittat och travat ute och blivit spänd varje gång han började öka minsta lilla. Jag är och var absolut inte rädd eller orolig, jag kände mig bara osäker. Men idag så tänkte jag att, men vad fan. Vad kan han göra mer än att bli pigg? Han sticker inte, och han lär inte stegra/kicka heller. Så jag red en längre runda idag och joggade igång honom så han hade ett bra tempo, provade fatta galopp och det gick hur bra som helst. Jag tänkte hela tiden på att slappna av och inte tänka på att jag varit osäker förut. London var lugn och stannade direkt när jag bad honom. Jag fattar inte att jag inte litat på OSS tidigare. Jag är nästan besviken på mig själv över det, men å andra sidan så gick ett lyckorus genom hela kroppen när jag hade saktat av. Jag vet att det var mitt fel att det blev som det blev första gången jag skulle rida ut, och det står jag för. Inget av det här har varit Londons fel och jag skäms nästan över att jag inte ''vågat'' galoppera ute tidigare. Det är ju bland det bästa som finns, och att han blev lite pigg idag också är bara kul nu när jag vet att han gör inget. Sista galoppen jag tog idag var på hemvägen, en ganska lång sträcka på plant underlag. Han ruskade på huvudet och ökade lite, men jag slappnade av sen innan och bara berömde honom med rösten, och då höll han sig lugn. Det här är en liten grej, men som en så sjukt stor lättnad för mig. Och ja, jag vet att jag gjorde fel första gången som spände mig, men ändå så är det borta nu och jag ska bara ha så jäkla kul ute, racea på ängar och ge honom massa beröm och kramar. 

Jag tycker så otroligt mycket om den här ponnyn och idag känns det som vi hittade varann bättre.