I början när jag skötte om London så var han riktigt SUR mot mig, alltså nästan ilsk. Jag började fundera på vad jag gjorde för fel och om det skulle ge sig med tiden - vilket det definitivt gjorde. 

 

När jag har sällskap i stallet av både kompisar/familj etc så är London riktigt tjurig, även mot mig. Öronen är strykta bakåt men inget mer än det, men det är som han stör sig på det. Jag bryr mig inte om det längre för om jag bara ignorerar det så inser han efter ett tag att inget kommer förändras just nu iallfall. Men att hitta lugnet mellan en häst och ryttare är det jag verkar ha gjort. Idag när Elin var med i stallet så var han sådär tjurig som han är med sällskap av flera, men jag lugnade på något sätt ner honom så han liksom... kopplade bort att hon var där med ett halvgnälligt barn (Miliam). Jag kramade bara om honom, pussade honom i pannan och pratade med honom. Hans ögon såg så mycket mer lugna ut och jag kände hur hela han gick från spänd till så avslappnad att han bara vilade huvudet i famnen på mig. Alltså jag stog och bara kramade honom i säkert 5 minuter utan att han rörde sig ur fläcken, han slumrade tom. till en stund. Då kom den vanliga London fram, harmonisk och glad som han är när jag är ''ensam''. Det är en sån härlig känsla att kunna veta att påverka en lite bitter häst till att få honom att koppla bort det runt om.