Vad är det som får mig att fortsätta kämpa...?

Just nu är skolan bara skit för mig, det går inte dåligt, men inte toppenbra heller.

Ibland funderar jag på vad det är som gör att jag fortsätter kämpa så mycket, är det för föräldrarna? Är det för Xento? Är det för min framtid?

Förut brydde jag mig inte om saker & ting så mycket, jag var ju typ som en robot. Det var inte så att jag smutskastade folk och bara gick därifrån, utan jag slutade bara tänka. Men det lönade sig inte...

Om någon sa något elakt om mig, jag brydde mig inte. Nu är det helt annorlunda. Vet inte om det har med tonåren att göra, att jag har blivit känsligare? Men det känns som att hela jag är gjord av glas just nu. 

 

När jag är hos Xento så kopplar jag bort allt som är runt omkring, jag är bara med Xento och ser till att ja jvligt kul och mysigt. När jag kommer hem, börjar jag tänka på skolan och alla de kilona som vi har i läxa. Shit, där kom tyngden på axlarna. Dagarna efter åker jag till X, allt jobbigt försvinner. Så går det runt. Men fortfarande, mina föräldrar och de vänner jag berättar saker & ting för stöttar mig och får mig att se positivt på det jag tycker är negativt. 

 

Nu låter det ju som att jag är ledsen och deprimerad varje dag, hela tiden. Men så är det ju verkligen inte!

Det som verkligen får mig att fortsätta, är xento. Hos honom mår jag bra, och jag ser fram emot varje fredag och söndag jag ska dit. När jag tänker på det, hur mysigt jag ska ha det hos xento, och att träffa Idul som alltid får mig på bra humör - då blir jag positiv igen. Ifall jag är ledsen när jag kommer till stallet, så säger Ida alltid något eller ger alltid den där konsitga blicken som jag inte kan hålla garvet inne för. Var rädda om det ni har, för ni förstår inte hur mycket något betyder förens det tas ifrån er. Kanske för evigt, någon dag, veckor, år...