Vet ni hur tacksam jag är?

När jag började rida London för ungefär en månad sen så hade jag inga förhoppningar, jag förväntade mig absolut ingenting. Men vet ni hur mycket vi har utvecklats på så få gånger? Idag när jag skrittade av London så valde jag att hoppa av och leda honom istället för att sitta på ryggen. Jag berömde honom tusen gånger, kramade honom dubbelt så många gånger, pratade med honom som om han vore en människa man ska förklara hur bra den personen är. London gick bredvid och såg nöjd ut. Det är det som är så jäkla bra med djur, dom lyssnar - men säger inget. Dom visar det. Alla superfina kommentarer jag fått om oss som ekipage värmer hela mig, jag blir så otroligt glad för ni tror på oss. Det är mycket jobb kvar på både ponnyn och mig men jag ser redan våran framtid och hur bra det här kommer bli. Jag kan inte veta hur långt vi kommer komma, vem vet - vi kanske stannar på LC nivå? Men vad spelar det för roll när jag gör det här för det är det jag älskar, jag gör det för att det är kul. Det här får mig att må bra.

 

Kan säga en till sak, London brukar vara otroligt tjurig i boxen när jag gör honom iordning eller tar av utrustningen. Men idag kändes det som det var på väg att vända. Han hade öronen framåt hela tiden, tjurade lite när sadeln skulle på men vilken häst gör inte det. Bara av att han var glad idag gjorde mig så glad så jag kom hem studsandes. Just nu känns allt så bra. Skolan rullar på helt ok, jag har en medryttarponny som gör mig gladare än gladast, mina vänner & min familj finns för mig när jag behöver dom. Vad mer behövs? Jag är lycklig nu, så låt det vara så här! 

 

London & jag för någon vecka sen. Nya bilder och videos kommer snart, ni ska få se skillnad ett tag framöver också - för JAG tror på oss!

 

Jag tror också på er fina ni!
Och förresten, att få London att vara glad när man sköter om honom är stort Jenny! Det är ännu ett tecken på att han trivs med dig och gillar dig. Du ska vara stolt!