Med så mycket jobb, men ändå så mycket kvar så visar det sig verkligen att om man vill - så går det. 

Under provridningen av London så kändes det rent utav åt helvete. Jag tyckte jag var så pinsam som ryttare över att jag knappt kunde få ponnyn att gå framåt ordentligt och huvudet var ju bara upp i vädret hela tiden haha. Men iallfall, han skulle stå så pass nära så jag kunde gå dit på rasterna i skolan, om jag är sjuk någon dag så kan jag iallafall gå upp och mocka + fixa mat, min syster kan ta honom om det är absolut nöd, det är kort väg hem, men jag visste att det var något att jobba på. Jag tror helt ärligt att om jag skulle blivit medryttare/ägare/fodervärd eller vad som helst, på en häst som det inte fanns något att jobba på utan att jag bara skulle sitta upp och kunna rida ett svårt program utan problem, skulle det varit så roligt? Nej. Jag kommer nog aldrig vilja köpa en helt helt färdig ponny i full tävlingskondition som är redo för de högsta klasserna, jag ser inget arbete i det förutom att man som ryttare kan utvecklas. Jag ville ha en ponny/häst som kanske är lite omusklad, yngre, orutinerad, krånglig att rida eller vad som, bara det fanns något att utveckla. London var varken yngre, orutinerad, krånglig att rida eller helt omusklad. Men problemet var ju att det tog sån tid att hitta som ett... Vet inte hur jag ska beskriva det men det var som ett lås och utifrån det hittade jag alla knappar. Idag, ca 4 månader senare står jag här med min drömponny och kan säga att jag är stolt över oss tillsammans. Vad ni än säger så är London en flashig ponny i mina ögon, och han är den finaste häst jag vet.